ORGCon14: "Revenge porn" och rätten att bli bortglömd

På lördagen 15 november på Open Rights Groups konferens ORGCon ägnades en timme åt att diskutera problemet med "revenge porn" med professor Lilian Edwards från Strathclydeuniversitetet. Rätten att bli bortglömd kan spela en viktig roll för att hjälpa utsatta få upprättelse, enligt Edwards.

"Revenge porn" kan definieras som bilder på privatpersoner i intima situationer som hamnar på internet mot deras vilja, ofta som del i en hämndaktion efter att ett förhållande avslutats. Det finns få studier om den här sortens publiceringar. Fenomenet har väckt uppmärksamhet i USA efter uppkomsten av flera för ändamålet dedikerade sidor dykt upp. I USA finns ett väldigt starkt skydd från mellanhandsansvar för hemsidor - man kan inte hållas ansvarig för yttringar tredjeparter gör på den egna hemsidan. I EU finns sedan i maj 2014 en rätt för privatpersoner att begära att irrelevant eller privatlivskränkande material ska kunna begäras nedtaget, som också gäller hemsidor ("rätten att bli bortglömd").

Professor Edwards berättade att problemet mestadels riktar sig från män mot kvinnor. De flesta offer vill att materialet ska kunna tas bort. I USA har man diskuterat användning av upphovsrätten som verktyg för att begära nedtagningar, men professor Edwards avfärdade den lösningen som orealistisk - den skyddar i stort sett bara mot spridning av selfies och upphovsrätten är inte alls skriven för att vara användbar i sådana här fall. Däremot var hon optimistisk kring rätten att bli bortglömd.

Problemet med europeisk dataskyddslagstiftning är att den är tidskrävande för individer att använda för att skydda sig. Det kostar pengar. Det saknas en ombudsmannaroll, som hjälper privatpersoner driva rättsfall mot hemsidor och andra företag. I Sverige har frågan om dataskyddsombudsman återkommit gång på gång sedan 1970-talet, men alltid avfärdats redan på utredningsstadiet. När Amelia Andersdotter frågade professor Edwards om situationen i Storbritannien sa hon att brittiska datainspektionen i teorin skulle kunna anta en roll som dataskyddsombudsman, men att de knappast är intresserade av att göra det. Professor Edwards bedömde det som osannolikt att dataskyddslagstiftningen skulle kunna bli tillräcklig för ändamålet att hjälpa privatpersoner med revenge porn-problem, och förordade en starkare kriminalisering av kränkande uttalanden.

I Sverige fick problem med kränkande publicering av privata bilder uppmärksamhet efter ett hovrättsmål i oktober 2013, där domstolen drog slutsatsen att bilder på intima situationer inte kan vara förtal om de är sanna. Amelia Andersdotter argumenterade redan då för att dataskyddslagstiftningen, men tillräckligt starka kringliggande åtgärder (t ex dataskyddsombudsman), är ett bättre alternativ, eftersom hela lagen från början tar sikte på att skydda just det som offer för revenge porn lider mest av: kränkning av privatlivet.

EU:s dataskyddspaket innehåller inga förpliktelser för medlemsländerna att inrätta en dataskyddsombudsman som direkt kan hjälpa och ta sig an privatpersoners bekymmer. Det finns dock inget som hindrar medlemsländerna från att inrätta egna dataskyddsombudsmän som kan hjälpa dataskyddsmyndigheterna med praxisutveckling.