Juridisk analys av datalagring: den verkar olaglig
Gott nytt år! EU-parlamentet tar strid om fler massövervakningsmetoder än bara datalagring och har beställt en särskild utredning om EU:s datalagringsdom från maj 2014. Den Bryssel-baserade organisationen Access Now skrev igår om en särskild juridisk granskning gjord av EU-parlamentets juristavdelning. Där varnar man lagstiftaren extra för att domstolen uttryckligen sagt att lagstiftarens utrymme att lagstifta om begränsningar i privatlivet, särskilt oproportionerliga sådana, är begränsade.
Bland rapportens höjdpunkter räknas:
- Datalagringsdomen är förvisso en granskning av direktivet som sådant, men domstolen uttrycker sig allmänt negativt om massövervakning och skulle sannolikt tillämpa liknande resonemang på andra former av massövervakning.
- Varje europeisk lag förmodas vara laglig tills domstolen sagt något annat. Det gör att redan existerande, andra massövervakningslagar blir kvar och antas vara lagliga fram tills dess att någon med framgång överklagat dem till EU-domstolen.
- Medlemsländerna är bundna av EU:s stadga för mänskliga rättigheter (som användes för att avfärda direktivet) bara om de implementerar en EU-lag. Eftersom direktivet om dataskydd i elektroniska kommunikationsnät reglerar datalagring, måste medlemsländerna följa EU:s stadga för mänskliga rättigheter och datalagringsdomen.
I Sverige står vi tyvärr med en underlig förvaltningsrättsdom mot Tele2 istället. En klick jurister i Stockholmsområdet under anförande av Sten Heckscher driver linjen att EU-domstolens stränga krav på proportionalitet och nödvändighet vid integritetsinskränkande åtgärder ska tolkas sammantaget. Med detta menar man dock inte att övervakningsåtgärder samtidigt ska vara strikt nödvändiga, proportionerliga OCH begränsade, utan snarare att de ska vara nödvändiga, proportionerliga ELLER begränsade och bara är otillåtna om de samtidigt är osäkra, alltför övergripande, oriktade OCH vitt tillgängliga. Det har lett till följande avgörande:
Förvaltningsrätten har funnit att tillgångs- och säkerhetsbestämmelserna, trots påpekade svagheter, uppfyller de krav som proportionalitetsprincipen uppställer. Denna bedömning har grundats på att de utpekade problemen vägs upp av andra faktorer i regleringen. Det totala intrånget i rättigheterna har därför ansetts utgöra godtagbara inskränkningar.
Man har alltså egentligen kommit fram till att den svenska lagen inte uppfyller EU-domstolens krav på strikt nödvändighet och proportionalitet, men Förvaltningsrätten menar ändå att de hittat saker i lagen som gör den bra ändå.
Den rättsstat som producerade utredningen SOU 1976:46 "Anonymitet och tvångsmedel" hade säkerligen använt omvända logiska implikationer för de kränkande och de skyddande åtgärderna.
Figur 1: En mängd som beskriver en sammantagen bedömning där medborgarens intressen av dennes grundläggande rättigheter utgör grunden för det sammantagna.
Figur 2: En mängd som beskriver hur svenska staten ser på grundläggande rättigheter, det vill säga det är undantagen till de grundläggande rättigheterna som samtidigt måste vara uppfyllda för att det ska räknas som ett ingrepp i rättigheterna.