Ny FN-rapport: Världens länder borde skydda kryptering och anonymitet
Efter nästan ett års arbete har FN:s särskilt utsände för frågor om yttrandefrihet, professor David A. Kaye, publicerat sin första årliga rapport. I likhet med många andra organisationer som jobbar för mänskliga rättigheter, drar han och hans stab slutsatsen att anonymitet är ett viktigt verktyg för utövandet av yttrandefrihet, samt att kryptering hjälper människor bevara konfidentialitet och anonymitet på ett sätt som ökar deras möjligheter att uttrycka sig fritt.
60. States bör inte begränsa kryptering och anonymitet, eftersom dessa underlättar och är en förutsättning för rättigheterna till yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Övergripande förbud uppfyller varken proportionalitet eller nödvändighet. Stater bör undvika alla sorters åtgärder som försvagar säkerheten individer kan uppnå i digitala miljöer, så som bakdörrar, svaga krypteringsstandarder och nyckeldepåer. Dessutom bör stater inte göra tillgång till digital kommunikation och tjänster på internet avhängigt identifiering av användare, och de bör inte kräva registrering av SIM-kortsinnehavare. Företag bör likaledes se över sina egna villkor om dessa begränsar kryptering och anonymitet (inklusive pseudonymer). Avkryptering efter domstolsbeslut fattat i enlighet med inhemsk och internationell lagstiftning, kan bara vara godtagbart när det följer av transparent och offentligt tillgänglig lagstiftning, på ett sätt att sådana domstolsbeslut bara riktar sig mot enskilda individer i enskilda, utvalda situationer (dvs, inte mot en mängd människor), samt är underställt normala processer för rättssäkerhet och individers rättigheter.
I likhet med flera andra FN-rapporter från förra året, understryker den nya rapporten att datalagring är dåligt, och att företags agerande spelar lika stor roll för individers möjligheter att utöva sina rättigheter som stater kan göra. Den särskilde utsände skriver att han avser återkomma till privat sektors roll och skyldigheter senare.
Bland de länder som har hört av sig till David A. Kaye inkluderas Sverige. Man kan hitta samtliga bidrag på FN OHCHR:s hemsida. Sverige skriver att man inte för närvarande begränsar användning av kryptering. Brottsbekämpande myndigheter får använda de medel som står dem till buds enligt lagstiftningen för att hitta brottslingar. Sveriges bidrag är kortfattat och det som inte står talar högre än det som står:
Sverige har fortfarande kvar datalagring, trots att allt fler internationella organisationer (Europarådet, FN - se tidslinjen fr o m 2013) säger att det bryter mot rättssäkerheten och mänskliga rättigheter. “De medel som står till buds” i den svenska lagstiftningen innefattar inte föregående domstolsprövning i de flesta fall där hemliga tvångsmedel tillämpas. Att den svenska lagstiftaren valt att undanta stora mängder hemliga tvångsmedel, avanonymisering och övervakning från föregående domstolsprövning gör också att polisens transparensrapporter om hemliga tvångsmedel blir mindre sanningsenliga: där står nämligen bara de fall med som föregicks av domstolsprövning.
Den svenska statens roll till privata företag är om något ännu mer problematiskt. Det är till exempel sant att Sverige inte har en lag som kräver att operatörer explicit registrerar varje SIM-kortsanvändare. Men livet som operatör och tjänsteutvecklare blir mycket enklare om du avkräver dina abonnenter identitetsinformation. När teleoperatören väl har registrerat sina användare, kan sedan staten hämta ut uppgifterna utan föregående domstolsprövning i enlighet med de medel som står till buds enligt lagstiftningen. Det är mycket bra att FN:s särskilt utsände rapportör vill fortsätta sin granskning av detta, och vi hoppas att slutresultatet blir bra.
Rapporten kommer också precis samtidigt som Storbritanniens regering föreslår att göra det obligatoriskt för företag att kunna lämna över meddelanden till säkerhetstjänsten. Det förhindrar utveckling av tjänster där användare själva har kontroll över sin kommunikation, och begränsar därför både konkurrens och mänskliga rättigheter.