Ängslig journalistkår till attack mot integritetsstärkande åtgärder

Under våren har det kommit två förslag i Sverige som de senaste två veckorna har rönt journalistkårens uppmärksamhet. Det ena är ett förslag om att begränsa tillgängligheten för privata uppgifter om offentliganställda, till exempel hemadress, telefonnummer och personnummer. Det andra är förslag att införa brottsrubriceringen olovligt integritetsintrång samt göra webbsidor mer ansvariga för innehåll som kan hota enskilda eller uppviglar till hat mot enskilda och grupper av enskilda.

Båda förslagen innebär i princip en begränsning av offentlighetsprincipen. Undantag görs från tryckfrihetsförordningen bara i de fall då det som publicerats är brottsligt. Utan uttryckliga bestämmelser att offentliganställdas privata uppgifter inte ska lämnas ut, måste de lämnas ut.

Journalister menar att det blir svårare att samköra register om man inte har de offentliganställdas personnummer. Denna sorts samkörning är bra ifall man vill undersöka stora grupper tjänstemäns gemensamma egenskaper: till exempel att de bor på en viss ort, har ett visst geografiskt ursprung eller ägnar sig åt någon särskild form av fritidsaktivitet.

Dataskydd.net har förklarat i ett remissyttrande på promemorian att inskränkningen av offentlighetsprincipen måste misstänkas ha begränsad effekt för målsättningen att motarbeta hot mot offentliganställda. Tillräckligt med identitetsinformation om enskilda sprids redan från statens verksamheter till privata företag för att nätstalking och trakasserier ska vara möjliga baserat på information som även fortsatt är offentlig av insynsskäl.

Det är emellertid oroande att svenska journalister reagerar på promemorians förslag att begränsa insyn i offentliganställdas privatliv, när den maktutövning som sker i offentlig sektor framför allt utförs av offentliganställda på arbetstid. Journalistkårens prioritering verkar vara att granska enskilda och deras livsbetingelser, inte att skapa insyn i maktutövande.

Att journalister värnar möjligheterna till kartläggning av enskilda har också visat sig i journalisters reaktioner på den så kallade näthatsutredningens förslag på hur man ska komma till bukt med hot och trakasserier i nätmiljöer.

Näthatsutredningens främsta förtjänst är att den etablerar att det inte bara är de som gjort något fel som har något att dölja. Föreställningen att privatliv och dataskydd bara är att kunna hålla saker hemliga kommer från slutet av 1800-talet och har på de flesta håll, särskilt i Europa, utvecklats sedan dess. Däremot inte i Sverige. I svenska medier har utredningens förslag att skapa utrymme i tryckfrihetsförordningen för att hjälpa dem som utsatts för integritetsintrång avfärdats, samtidigt som utredningens andra förslag  att utöka ansvaret för webbsidor som Facebook och Twitter välkomnas.

Tanken att framgångsrika internetföretag från USA ska få ett större ansvar att reglera sina användare är inte ny. Den europeiska organisationen EDRi har påtalat sedan 2010 att plattformarna i princip inte efterfrågas ta ett ansvar för sig själva, utan att ta ett ansvar för sina användare. Ofta förutsätts att webbsidorna ska överta funktioner från rättsstaten - till exempel bedöma vad som är lagligt och olagligt, och när en användare ska straffas.

I slutet av 2015 upprättade EU ett särskilt "internetforum" där stora IT-företag kan samlas för att diskutera hur de kan reglera användare som uttrycker sig hatiskt, hotfullt eller extremistiskt, utan inblandning från det civilsamhälle och de användare som företagen tänker sig reglera, och utan att åtgärderna får det stöd i lag som medborgare behöver för att kunna överklaga åtgärder som vidtas mot dem själva.

Söktjänsten Google, som självreglerar bort 76 miljoner länkar ur sitt sökindex av upphovsrättsskäl varje månad, har också börjat manipulera sökresultat för individer som söker på extremistiskt material. En individ som via Google söker efter webbsidor om till exempel jihad, får nu information om hur man tar sig ur extremism och exitrörelser. Till skillnad från den uppmärksammade rätten att bli bortglömd finns ingen överklagansmekanism för de individer som drabbas negativt.

Utan översyn och med starka politiska och mediala påtryckningar mot internetföretag att göra ännu mer, finns en klar risk för överblockering. Att företaget gör för mycket och därmed skadar mänskliga rättigheter. Men företagen behöver också anpassa sina affärsmodeller efter verktygen de använder för filtrering och sortering. Ett företag som vidtar allt för många åtgärder som det inte samtidigt kan tjäna pengar på går omkull. Sammanblandningen av statens och kapitalets intressen av övervakning beskrev av Shoshana Zuboff i tyska tidningen FAZ 5 mars. Men att företag i allmänhet anpassar sina tekniska infrastrukturer efter vad som är politiskt och ekonomiskt gångbart uppmärksammades redan i slutet av 1990-talet, av James Boyle.

Med otur väljer journalistkåren att återuppta diskussionen om sociala mediers ansvar att reglera sina användare under våren 2016 för att undvika diskussionen om näthatsutredningens förslag att skapa större utrymme för respekt för privatlivet i tryckfrihetsförordningen.

Det är synd, för om företagen uppmanas kontrollera sina användare och deras uttryck utan inblandning från rättsväsendet är det sannolikt mer övervakning och profilering som kommer att riktas mot användarna av plattformarna.

Samtidigt saknas insyn i polisens verksamhet för att utreda hot och trakasserier på internet. Sedan 2013 har Facebook samarbetsregler för nationella polismyndigheter, som också svenska polismyndigheten använder sig av. Eftersom det är Facebook och inte den svenska lagstiftaren som dikterat under vilka villkor polisen kan begära hjälp av Facebook, är det inte myndighetsutövning när polisen efterfrågar hjälpen.

Till skillnad från hemliga tvångsmedel, som genomförs med lagstöd, finns ingen officiell statistik över hur ofta polisen begär hjälp av Facebook. Framför allt har ingen reagerat på att polisen, trots att den har fler verktyg till hands än vad lagstiftaren har ansett att de bör ha, ändå inte lyckas utreda hot- och hatbrott i sociala medier. Om det inte är mängden verktyg polisen har till hands som spelar roll för i vilken utsträckning polisen utreder hot och hat i nätmiljöer, så måste problemet med polisens passivitet antas ligga någon annanstans.

I Jack Werners artikel i Svenska dagbladet är Mona Sahlin besviken på att kränkande kommentarer i hennes Facebook-flöde inte åtgärdas av Facebook, men vi får inte veta om hon har polisanmält. Och om hon inte har gjort det, varför förväntar hon sig att Facebook ska reagera på och ta bort material som inte ens hon själv bedömer vara tillräckligt grovt för att vara olagligt?

Samma energi borde läggas på att diskutera plattformars reglering av sina användare i näthatsrelaterade frågor, som vi har lagt på debatter om användarnas makt över plattformar i och med rätten att bli bortglömd. Ansvarsdiskussionen följer ett tråkigt mönster där individers maktmedel ses som skrämmande och dåliga, medan uppfostrande åtgärder mot individer ses som önskvärda och bra.

Det är tråkigt att svenska journalister graviterar mot att skydda tryckfrihetsregler som är till enskilda privatpersoners nackdel samtidigt som man förespråkar en regleringsmodell för privat sektor som också riskerar att vara till enskildas nackdel. 

Läs mer:

Ds 2016:2, Några frågor om offentlighet och sekretess (05.02.2016):

http://www.regeringen.se/rattsdokument/departementsserien-och-promemorio...

SOU 2016:7, Integritet och straffskydd (03.02.2016):

http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/20...

EDRi, EU Internet Forum against terrorist content and hate speech online:
Document pool (10.03.2016):

https://edri.org/eu-internet-forum-document-pool/

EDRi papers, Human rights and privatised law enforcement (22.12.2013):

https://edri.org/papers/human-rights-privatised-law-enforcement/

CNET, Google copyright takedown requests jump to 76 million in past month
(08.03.2016):

http://www.cnet.com/au/news/google-copyright-takedown-requests-jump-to-7...

The Guardian, Google to point extremist searches towards anti-radicalisation
websites (02.02.2016):

http://www.theguardian.com/uk-news/2016/feb/02/google-pilot-extremist-an...

FAZ, The Secrets of Surveillance Capitalism (05.03.2016):

http://www.faz.net/aktuell/feuilleton/debatten/the-digital-debate/shosha...

James Boyle, Foucault in Cyberspace: Surveillance, Sovereignty, and Hardwired
Censors (1997):

http://scholarship.law.duke.edu/faculty_scholarship/619/

Tillämpliga regler om polismyndighetens relationer till Facebook enligt
polismyndigheten (29.10.2015):

https://dataskydd.net/sites/default/files/polismyndigheten_beslut_i_aren...

Dataskydd.net, Dataskydd.net lämnar remissyttrande på Ds 2016:2 om
förändringar i offentlighets- och sekretesslagen (02.03.2016):

https://dataskydd.net/nyheter/2016/03/02/dataskyddnet-lamnar-remissyttra...

DN, ”Lagförslag vill begränsa offentlighetsprincipen” (05.03.2016):

http://www.dn.se/debatt/lagforslag-vill-begransa-offentlighetsprincipen/

ETC, Hemligstämpeln skyddar cheferna – inga andra (06.03.2016):

http://sundsvall.etc.se/kronika/hemligstampeln-skyddar-cheferna-inga-andra

Journalisten, Funcke kritisk mot utredning om hot och kränkningar
(16.02.2016):

http://www.journalisten.se/nyheter/funcke-kritisk-mot-utredning-om-hot-o...

SvD, Facebooks ansvar synas (13.02.2013):

http://www.svd.se/facebooks-ansvar-synas

SvD, Grova hatet som Facebook vägrar att ta bort (28.02.2016):

http://www.svd.se/hatkommenterarna-som-facebook-later-ligga-kvar

SvD, Kritisk reporter var inte välkommen hos Facebook (28.02.2016):

http://www.svd.se/kritisk-reporter-var-inte-valkommen-hos-facebook