Polisen som kränker snarare än skyddar rättigheter

Säkerhets- och integritetsnämnden kritiserar flera register hos svenska polisen. Men det här är inga nyheter - på Dataskydd.NET:s förstasida uppräknas hela åtta tillfällen då Datainspektionen kritiserat polisen för bristande registerhantering och respekt för integriteten. Faktum är att polisen har varit så dålig på att upprätthålla dataskyddslagarna att man på den årliga konferensen SKYDD för Sveriges olika säkerhetsetablissemang kände sig manad att organisera en hel paneldiskussion om huruvida Datainspektionen tycker allt för mycket om att klaga på polisen (se programpunkt "Vems integritet värnar Datainspektionen, Brottslingens eller Brottsoffret?"), istället för att bry sig om att skydda brottsoffer. Brottsoffer vars personuppgifter som förvisso också hamnar i polisens dåligt skötta datasystem.

Det är ett otacksamt jobb att klaga på att polisen inte följer lagen, trots att våldsmonopolet uppenbart tappar i legitimitet när inte ens de själva orkar följa lagar man förväntar sig att de ska förmå andra att följa. Både Säkerhets- och integritetsnämndens och Datainspektionens anmärkningar lär falla i ond jord. Men det värsta är, precis som tidskriften Feministiskt perspektiv börjat utreda, att polisens jakt efter olaglig registrering och spårningsverktyg i slutändan istället slår mot samhällets svagaste. När statliga myndigheter inte implementerar dataskyddslagstiftningen, och motarbetar EU:s dataskyddspaket, och struntar i att efterleva standardiseringslagstiftningen och inte ger uttryckligt stöd till effektiv tillsyn av privatlivsbestämmelserna i direktivet om privatliv i elektroniska kommunikationsnät kommer ju nämligen utsatta människors teknologier inte hjälpa utsatta människor mer än vad de hjälper någon annan. Om allas mjukvaror, hårdvaror, telefoner, myndighetsdatabaser och sociala nätverk utvecklas för att göra privatpersoner så svaga och maktlösa som möjligt, kommer utsatta människor drabbas extra hårt.